Av Jannika Grimbe
I början av säsongen 2003 väcktes tanken att sätta upp en varptyngd vävstol i ett av de rekonstruerade bostadshusen på Eketorps borg. På vävstolen skulle vi sedan väva samtidigt som vi eldade med ris, buskar och kodynga. Vi ville helt enkelt se hur bra det gick för oss att väva i skenet från brinnande ölandstok och komockor. Samtidigt ville vi se hur varmt och rökigt det blev inne i huset när vi eldade med ris, buskar och torkad kodynga.
Vävexperimentet
Under utgrävningarna 1964-74, hittade man en hel del vävtyngder inne i bostadshusen. Samtliga var gjorda i lera.En del var brända men många obrända hittades också.
Förberedelser
Experimentet bestod i att sätta upp väven; det vill säga väva ett brickband där inslagen drogs ut till cirka tre meter långa varptrådar, tillverka vävtyngder samt solva varpen. Till varp valdes ett 20/2 grovt ullgarn som köptes in från Nordiska textilgarner. Både naturvita och naturgrå garner köptes. Då vi ville få ett rutigt tyg färgade vi grå och vita garnhärvor med krapprot och vävde därefter in tio grå trådar och sex röda i brickbandet. Totalt vävdes 624 trådar in i brickbandet.
två veckors tid satt vi och varpade. I genomsnitt hann vi varpa tio cm per tillfälle. Naturligtvis har varpningen gått mycket snabbare för 1500 år sedan eftersom man då hade större erfarenhet av varpning och inte heller jobbade publikt med varpningen. När väven var färdigvarpad hade vi fått ett 74,5 cm långt brickband med totalt 624 trådar. Nästa steg blev att sy fast varpen på en uppsättningspinne som vi sedan knöt fast i vävstolens bom.
För att varpen skulle vara sträckt måste vi också tillverka vävtyngder. För att våra tyngder skulle bli så lika de tyngder som användes på borgen under järnåldern, tog vi ut två tyngder ur ena utställningsmontern, vägde och mätte dessa. Båda vägde 200-230 gram och var ca åtta cm i diameter. Därefter gjordes 62 vävtyngder som vägde mellan 200 och 230 gram och som hade en diameter på ca 8 cm. Enligt arkeologen Eva Andersson bör ullgarn med en varptäthet på tio trådar per cm ha en tyngd på 20-25 gram per tråd (Andersson 1996:15). Därför bestämde vi att det till varje vikt skulle knytas tio trådar. Alltså behövde vi 62 vävtyngder. Leran till tyngderna hämtades i byn Kvinsgröta, en kilometer strax norr om borgen. Som magring till tyngderna användes krossad sten. För att vara säkra på att tyngderna fick rätt vikt kontrollvägde vi dem.
Efter att ha knutit fast uppsättningspinnen i bommen delade vi upp varptrådarna så att varannan hamnade framför och varannan bakom skälkäppen. Därmed hade väven fått ett naturligt skäl. För att man ska kunna väva måste man ha minst två skäl. Därför band vi fast de bakre trådarna i varpen i en solvkäpp så att vi också fick ett solvat skäl. Vävens bindning blev av enklaste slag; tuskaft
Experimentet
Det var ganska mörkt att sätta upp väven. Därför började jag provelda med ris och komockor för att se om elden kunde hjälpa mig att hitta rätt på trådarna. Det blev alltför rökigt så jag tvingades släcka elden snabbt och i stället tända stearinljus. Även om ögonen vande sig vid mörkret efter ett tag så var stearinljusen till stor hjälp när jag plockade i ordning trådarna i ett naturligt och ett solvat skäl. Jag skulle också ha kunnat jobba utan ljus men det hade då tagit betydligt längre tid och jag hade fått otroligt ont i huvudet. Ljusinsläppet från de båda vindögonen var också otroligt viktiga för att kunna sätta upp väven.
Bränsleexperimentet
Analyser av kolbitar från eldstäderna i Eketorp II (dvs järnåldersborgen 400-650 e.Kr.), visar att man en gång eldat med ris, pinnar och buskar. Därför ville vi i vårt bränsleexperiment elda med ölandstok, dels för att se hur mycket tok som går åt under en dag, men också för att avgöra om skenet från eldstaden kan ha varit tillräckligt för att sätta upp en vävstol och sedan väva på denna. I bränsleexperimentet ville vi också se hur det gick att elda med komockor inne i huset. Rester av uppeldade komockor har visserligen inte hittats vid grävningarna, men eftersom tillgången på bränsle på södra Öland, med all säkerhet varit begränsad under järnåldern, är det troligt att man också använt torkad kodynga att elda med.
Förberedelser
Förberedelserna inför bränsleexperimentet var ganska enkla och gick ganska snabbt. Vi gick ut på alvaret, väster om borgen ett par eftermiddagar och samlade in torkad kodynga i stora korgar. Eftersom alvarsflisan går upp i dagen här hade inte fjolårets komockor hunnit förmultna så dessa fick vara med i våra experiment. När det gäller insamlingen av ölandstok, använde vi oss av gammal torkad ölandstok som fanns i borgen. Denna högg vi upp i små bitar och använde i experimentet.
Experimentet
Innan bränsleexperimentet kunde börja var vi tvungna att täta bostadshuset invändigt så att vi kunde få optimala rökförhållanden då vi eldade. Huset hade senast tätats i början av 80-talet då det rekonstruerades. På förmiddagen den 8:e juni började vi att elda inne i huset samtidigt som vi förde anteckningar. Vi gjorde först upp en riseld men märkte snart att elden inte ville ta sig riktigt, det var med andra ord svårt att få en glödbädd med bara ris. Därför släckte vi elden och gjorde en ny med torr björkved för att få en ordentlig glödbädd. Därefter la vi på riset. Detta gick bättre. Lågorna från riset blev ganska stora men inte så långlivade. Vi var tvungna att lägga på nytt ris hela tiden för att elden inte skulle dö ut. Fördelen med att elda med ris var att det inte blev lika rökigt som med komockor och ved. Nackdelen var att elden brann ut snabbt och att det flög upp stora askflagor från riset mot taket. För att elden skulle bli mer långlivad la vi därför på komockor. Dessa brann ganska bra, men rykte också en hel del. Fördelar med eldning med komockor var att de behöll värmen och glöden bättre än riset. Nackdelen var att de lämnade efter sig en kvalmig, tjock rök. Vi märkte också efter en dags eldande att komockorna lämnade efter sig otroligt mycket aska. Om man eldat med koskit under järnåldern på Eketorp måste man alltså ha städat ur eldstaden ofta.
Dagen därpå, den 9:e juni började jag att väva på vävstolen, strax bakom eldstaden. Samtidigt eldade vi med ris och komockor. Jag märkte till min förvåning att det gick alldeles utmärkt att väva i dunklet, för det var inte mycket ljus som alstrades ur eldstaden. Det mesta ljuset kom in från vindögonen. Så länge väven var hel tyckte jag det gick alldeles utmärkt att väva i mörkret, men när trådarna i varpen började gå sönder och jag skulle laga dessa märkte jag att det var omöjligt att reparera dessa utan ytterligare ljuskällor. SlutledningExperimentet visade oss att det dagtid är fullt möjligt att väva vid en vävstol med en brinnande eldstad som enda ljuskälla. Vid uppsättningen av väven och vid reparationer måste man däremot ha extra ljuskällor. Kanske har man som extrabelysning använt tjärstickor och vaxljus?! Man har troligen inte använt sig av oljelampor eftersom skärvor av sådana saknas i det arkeologiska materialet, på borgen.
Förberedelserna till experimenten genomfördes den 12/5 -9/7 2003 av Jannika Grimbe, Anna Johansson, Annette Kronlund , Lena Ljungberg, Emma Sturesson och Ola Svensson.
Experimenten genomfördes den 8/7-9/7 2003 av Jannika Grimbe och Emma Sturesson.
Referenser
Andersson, Eva 1996. Textilproduktion i arkeologisk kontext, en metodstudie av yngre järnåldersboplatser i Skåne. : University of Lund Institute of Archaeology Report series No. 58. Lund
