Bakgrund
Ett av de hus som uppfördes först i Eketorp var det s.k. sänghuset. Det är ett bostadshus från järnåldern (400-ca 650 e.Kr.), byggt i sten, liksom originalet. Huset fick sitt namn då man genomförde ett boendeförsök där under två veckor vintern 1980. Inför detta försök byggdes fem sängar i huset, och därifrån fick huset sitt namn. Boendeförsöket kan man läsa om i tidskriften Fjölnir, nr 1, 1982. Där finns artikeln "Att bo i den öppna spisen", skriven av Frands Herschend. Innan det boendeförsöket kunde genomföras måste huset tätas, isoleras. Då man vid utgrävningarna inte kunde finna spår av lerklining eller något annat blev slutsatsen att man förmodligen använt något organiskt material, antagligen kodynga.
Inför boendeförsöket gjordes en klining av sänghuset med kodynga, men denna dokumenterades inte. Efter dryga 20 år hade dessutom kodyngan till viss del (faktiskt bara till viss del!) börjat lossna och vi beslöt oss för att klina om huset sommaren 2003. Ansvariga var de båda museilärarna Egil Josefsson och Emma Sturesson, men i arbetet deltog alla museilärare. Denna redovisning baseras på de anteckningar som Emma och Egil förde under arbetets gång. Även fotona är tagna av dessa personer.
Insamling
Första insatsen var att tömma huset på allt innehåll och skrapa väggarna rena från den klining som genomfördes 1980. Den gamla kliningen satt kvar högst upp på väggarna, men den var borta längst ned. Under försökets gång förstod vi varför det hade blivit på detta sätt. Stenar petades in i större hål i väggarna, både för att öka hållfastheten och spara på dynga. Slutligen borstades väggarna och insamling av färsk dynga kunde påbörjas.
Färsk dynga fanns som tur är i tämligen stor mängd på betesmarken runtom borgen där det finns kor. Alternativet hade varit att hämta dynga i en ladugård, men då hade man fått med en okontrollerbar mängd halm i dyngan, vilket vi inte ville ha. Under fyra dagar samlades så 538 liter kodynga in med hjälp av skyffel och hinkar. Allt detta gick åt, men mycket spills under arbetets gång. Insamlingen genomfördes mellan den 22 och den 25 juni 2003.
Kliningsarbetet
Under tre dagar genomfördes kliningen av huset. Man arbetade med bara händerna, dock användes gummihandskar. På husets östra vägg användes enbart ren kodynga. Den fick smackas på för att nå in i springorna i väggen. En iakttagelse man direkt gör är att huset blir dunklare än innan eftersom den fuktiga kodyngan är mörk i färgen. På husets västra vägg sattes dynga blandad med hackad halm, vilket också är ett tänkbart alternativ. Blandningen var fem liter dynga och två nävar hackad halm. Denna blandning upplevdes som bättre att arbeta med än ren dynga. Det halmblandade lagret upplevdes som tjockare än lagret med ren dynga på den motsatta väggen.
Sista delen av den västra väggen klinades med dynga blandad med ohackad halm (en näve på fem liter dynga). Det upplevdes som svårare att klina med ohackad halm, den trillar lätt ned eller fastnar i handsken. Dynga med halm i är också svårare att trycka in i sprickor än ren dynga/dynga med hackad halm. Kliningsarbetet genomfördes mellan den 23 och den 25 juni 2003.
Observationer efter arbetet
Fyra dagar efter arbetets slut (den 29 juni) kan konstateras att dyngan inte torkar speciellt fort trots att det eldas oregelbundet i huset, några timmar på förmiddagen och några på eftermiddagen. Detta beror på vädret som är växlande och alls inte högsommaraktigt.
Den 6 juli rapporteras ovanligt mycket regn under den gångna veckan och trots att man eldar så gott som dagligen i huset så torkar inte väggarna. Vatten rinner längs väggarna. Gräs och svamp börjar växa på väggarna. Det ska tilläggas att vädret verkligen inte motsvarar de förväntningar man kan ha på Öland i juli, regnmängden de senaste dagarna var 80-90 mm.
Trots fukten kan konstateras att väggarna blivit brandfarliga. Torkad kodynga utgör ett gott bränsle, vilket bl.a. Linné berättar om i sin öländska resa att det användes flitigt på ön.
Den blöta sommaren tycks inte ta slut. Den 29 och 30 juli regnar 80 mm på bara några timmar och den 1 augusti kan man se att dyngkliningen fallit ned från väggarna till ca 70 cm höjd. Vatten rinner in genom väggarna. Nu kan man bättre förstå varför väggarna såg ut som de gjorde vid arbetets början. Gammal dynga satt kvar på väggarnas övre del, men var borta på den undre. Hur vattendräneringen kan ha skötts under järnålder blir nästa fråga att fundera över. Har väggarna sluttat mot muren så att vattnet kunde ta den vägen istället för att rinna in i huset via väggarna?
Flera månader senare, i november 2003, kan konstateras att inte mycket mer dynga har spolats bort från väggarna än vid skyfallet i slutet av juli. Resten fäster mycket bra. Dyngan torkade under augusti och blev då ljusare så att huset inte är mörkare än då arbetet påbörjades. Då dyngan torkar, dras den ihop och sprickor börjar uppstå. Därför är nog dyngklining en process som bör fortgå mer eller mindre kontinuerligt. Det finns ingen skillnad mellan de båda väggarna, den som tätades med ren dynga och den som tätades med halmblandad dynga.
