Genom att använda webbplatasen godkänner du vår användning av webbplatskakor. Jag godkänner! | Vad är webbplatskakor?

24 september är guidningen av Kronan flyttad till klockan 14:00.

Påskkärringarna i folktron

När stora helger var i antågande fanns en tro förr att övernaturliga väsen var i farten såsom vättar, älvor, tomtar, troll och häxor. Detta gällde även påsken. Under medeltiden betraktades trolldom och folklig vidskepelse av kyrkan som någonting som skulle bestraffas. Den folkliga övertron ansågs som kätteri. Alla medel skulle användas för att fälla dem som var skyldiga. Tron på häxor är en gammal företeelse i Sverige. Häxornas resor till Blåkulla eller Häcklefjäll var från början förknippade med dymmelonsdagen. För att resa dit använde sig påskkärringarna av tråg, käppar, kvastar, hötjugor, kalvskinn, får, getter, kor och tjurar med mera. Innan påskkärringarna for iväg skulle deras fordon smörjas eller oljas. De tog vägen genom skorstenen i det hus där de bodde med orden: ”far nu upp och ned och ända till helvetet” och sedan bar det iväg. Med på resan var mjölkharen, vars andra namn var bjäran eller puken. Det var ett dragväsen som hade till uppgift att tjuvmjölka andras kor. Under resans gång ansågs det att påskkärringarna mellanlandade i något kyrktorn. När de anlände till Blåkulla väntade djävulen på dem. Där ägnade de sig åt diverse orgier tills det var dags att återvända hem. För att inte någon hemma skulle misstänka att påskkärringen var borta hade hon tillverkat en docka av halm och lagt i sin säng. Det fanns inte någon som kunde se skillnaden på den riktiga varelsen och dockan. Påskkärringen kunde även blåsa upp sina kläder så att de såg ut som en riktig människa befann sig i dem. De säkraste sätten att skydda sig mot påskkärringarna var stål och Guds ord. På påskdagen återkom påskkärringarna från sina resor till Blåkulla samma väg som de tog när de reste dit. ATT AVSLÖJA EN PÅSKKÄRRING Påskkärringarna var inte lätta att upptäcka. De hade förmågan att förvandla sig till olika saker såsom gäss, skator, suggor med mera och de visste hur de skulle dölja sin identitet. För att ta reda på om någon var påskkärring eller inte kunde man kika genom ärmen på klädesplagget hon bar. Då syntes det om det var en halmdocka som gick omkring där eller om det var en riktig människa. Om en påskkärring på resa till Blåkulla blev igenkänd och kallad vid sitt rätta namn kunde hon inte fortsätta resan utan föll till marken. Gick hon till kyrkan på långfredagen, fick hon synliga märken i pannan som tecken på att hon vistats hos djävulen kvällen innan. Hon kunde också ha ett kors i höger öga, men de enda som kunde se korsen var andra påskkärringar och det enda stället det syntes var i kyrkan 22. Prästen hade förmåga att urskilja alla påskkärringar då han tog på sig mässhaken på påskdagen, eftersom de satt bakvända i kyrkan, vilket församlingen i övrigt inte såg. Den dagen en påskkärring dog och skulle begravas kom en svart orm och lade sig över kistan. Senast på påskdagen skulle påskkärringarna vara tillbaka hemma igen efter färden till Blåkulla. ATT SKYDDA SIG MOT HÄXERI Det var viktigt att plocka undan redskap från gårdsplanerna under påsken. Hann folk inte plocka undan och påskkärringen hade norpat åt sig ett föremål var det oanvändbart efteråt. Det ansågs till och med lite farligt. De säkraste sätten att skydda sig mot påskkärringarna var stål och Guds ord. Eftersom kreaturen var åtråvärda för dem slog bönderna i stål i uthusväggarna. De kunde även gömma kulor eller måla eller rista kors på väggarna. ”En kvarleva av katolicismen som trotsar tiden, den stigande upplysningen och det sunda förnuftet, är man i tillfälle att vid varje påskhelg få iakttaga å södra Öland – den vidskepliga påskskjutningen. Varje dymmelonsdagsafton samlas mangrant byarnas ungdom å var sin bygata; den manliga, därest omständigheterna det medgiva, försedd med - i brist på bättre - vare sig en s. k nyckelbössa, en uråldrig pistol som skjuter åt båda ändar, eller ett trongevär från Karl XIV:s tid. De lycklige innehavarna av dessa rariteter sätta sig i känslan av sin överlägsenhet, i spetsen för truppen, som för övrigt består av obeväpnade yngligar, flickor och småparvlar om 8 á 9 år, dessa sistnämnda försedda med en för ändamålet danad käpp, varmed de slå knallhattar mot stenar och murar, för att få glädjas åt smällen. Så rustade företaga de nu en vandring längs vägen, fram och tillbaka inom den närmaste vägen under oavlåtligt tjutande, vilket gör landsvägen under dessa timmar rätt riskabel att passera. Detta fortsättes tills framemot midnatt, då de gå hem i det lugna medvetandet, att ’trollen’ nu äro förjagade. Men påskmorgonen förnyas skådespelet. Då väckas byns fredlige innevånare ur fin morgonslummer av skott utanför fönster och väggar. Att dessa vandringar kunde och borde rättsligen beifras är troligt, ty de äro ingalunda så oskyldiga som en del föreställa sig. Många ha sin dymmelonsdagspromenad att tacka för att de under sin återstående levnad äro i mistning av synförmågan å ettdera eller bägge ögonen, eller i saknad af en hand eller fingrar bero… Man har även exempel på att kreatur dött af skrämsel i ladugårdarna då sådana brott plötsligt lossats utanför väggarna”. Kalmar den 30 mars 1894.

Sidan uppdaterades 21 februari 2017 klockan 08.31

Påryd

Tack för besöket!

Hittade du inte det du letade efter? Här kan du söka på hemsidan och i museets samlingar