Klockkedja av guldgrävarguld

Guldgrävaren Johan Pålsson återvände till Sverige 1898 som en välbärgad man och hemresan företogs som förstaklassresenär. Åtta mycket äventyrliga och slitsamma år i Australien som guldgrävare hade slutligen gett resultat. En mindre del av guldet löste han inte in, istället lät han tillverka denna klockkedja av det.

Johan Pålsson föddes 1863 i Värnaby, Halltorp socken. Eftersom hans mor var ensam försörjare lämnades Johan på socknens barnhem, en bondgård i Lyckhult. Skolgången bestod av några månader varje vinter när han inte behövdes som hjälp i jordbruket. Vid 12 års ålder började han arbeta som stallpojke på Värnanäs. Där blev han kvar till efter fullgjord värnplikt. 1884 flyttade han till Stockholm. Johan fick arbete på Statens Järnvägar och blev arbetskamrat och god vän med Charles Westerberg. På 1890-talet blev de guldgrävarkompanjoner.

Vid den här tiden hade man hittat stora guldfyndigheter i Australien och det lockade många att söka lyckan. Westerberg bestämde sig för att prova på som guldgrävare och reste 1888 till Australien. Johan Pålsson däremot hade råkat ut för en allvarlig olycka på arbetet som krävde lång sjukhusvistelse och rehabilitering, men 1890 gav även han sig av till Australien. Resan gick dels med lastfartyg, dels med passagerarfartyg. En och en halv månad senare kom han fram till Sydney. Efter en del förvecklingar träffades de tidigare arbetskamraterna igen. Nu gällde det att arbeta och spara pengar till en rejäl utrustning och för vidare resa till guldgrävarområdet. Eftersom Johan inte kunde språket blev arbetena därefter, bland annat potatisskalning på hotell och fårklippning. Efter två och ett halvt år var man klara att ge sig iväg. Första etappen gick med tåg, därefter köptes hästar för egen transport och mulor för packningen. Äventyret kantades av oerhört farofyllda resor och strapatsrikt guldgrävararbete på många olika platser. De råkade ut för flera tillbud med tjuvar och ohederliga lycksökare. Det gällde att alltid vara på sin vakt.

Så småningom skaffade man sig egna inmutningar i sällskap med en irländare. Deras inmutningar gränsade till varandra. I början hittades endast små mängder guld, knappt tillräckligt att leva av. Efter ett och ett halvt års hårt arbete vid inmutningarna hittade svenskarna så pass mycket guld att man kunde köpa in bättre utrustning, förnya förråd och fortsätta brytningen. Irländaren hade däremot inte hittat tillräckligt utan han ville fortsätta på annat håll. Svenskarna köpte det som återstod av hans inmutning. Sju månader senare var även de nära att ge upp området.

Så en dag hade Johan varit nere och borrat ett ganska djupt hål snett neråt. Han laddade och tände, samt blev upphissad. Så var det Westerbergs tur att gå ner i schaktet och Johan firade ner honom. Efter en liten stund fick han signal att hiva upp. I stället för en balja med grus och sten höll Westerberg sin hatt i famnen. Han vinkade åt Johan att gå in i tältet. Väl där öppnade Westerberg hatten som var alldeles full med nästan rent guld. Man hade kommit på en tydlig guldåder som fortsatte in i irländarens inmutning. När inmutningarna var genomarbetade hade man utvunnit guld för över 80.000 kronor. Det blev många resor till närmaste plats för inlösen av guldet. Allt avlöpte nu väl utan vidare äventyr eller missöden. Efter drygt åtta års slit hade man äntligen lyckats. Och det med livet i behåll. Nu var man redo att lämna Australien och återvända till Sverige.

Klockkedjan skänktes 2009 till Kalmar läns museum av Johan Pålssons barnbarn Torsten Pålsson, Vera Bengtsson och Gunnar Pålsson. Mycket mer om guldgrävaräventyret finns att läsa i Södermöre krönikan 1989, En guldgrävare i Australien, nedtecknad och publicerad av Johans son Erik Pålsson.

Birgit Körge
Antikvarie

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

Sidan uppdaterades 16 augusti 2017 klockan 12.57

Källa ödekyrka

Tack för besöket!

Hittade du inte det du letade efter? Här kan du söka på hemsidan och i museets samlingar