Kyskhetsbälte – kuriosa, maktmedel eller självförsvar?

Kyskhetsbälte, venusgördel, florentinskt eller venetianskt bälte. Det finns flera namn på anordningen som hindrade en kvinna från att ha samlag under makens frånvaro. Kyskhetsbälten brukar förknippas med medeltidens korsriddare, men nämns först 1405, då det sägs att sådana bälten bars av kvinnorna i Florens.

Vårt kyskhetsbälte är tillverkat i järn. Invändigt är det fodrat med rött sammetstyg och under tyget består stoppningen av något växtmaterial. Trots fodringen torde det ha varit mycket obekvämt att ha på sig.

Bältet är troligen tillverkat under 1500-talets andra hälft och är möjligen från tyskt kulturområde. Bältesbeslaget är dekorerat med genombrutna hjärtan och hela metallytan är täckt med renässansornament i låg relief. Två soldater med vapen – som ser ut att härstamma från Antikens dagar – vaktar öppningen framtill.

Beslaget verkar vara tvärt avbrutet i båda ändarna där det varit fastsatt i själva bältet. Bältet med remmar och lås, som användes för att hålla anordningen på plats, saknas. Föremålet införlivades med samlingarna på 1910-talet, men sannolikt förvärvades det redan på 1800-talet. Tyvärr saknas förvärvsuppgifter – kanske har givaren velat vara anonym.

Det förekommer flera olika idéer om användningen, det vill säga om föremålstypen använts ”på riktigt” eller inte. Förutom föreställningen att kyskhetsbälte var ett sätt för mannen att kunna kontrollera kvinnan medan han var bortrest, finns det också uppgifter om att bältena kanske bara förekommit i så kallade kuriosakabinett.

I kuriosakabinetten, som var vanliga i lärda hem under 1600- och 1700-talen, fanns föremål som fascinerade folk – allt från märkliga men äkta saker från fjärran Söderhavsöar till misstolkade biologiska företeelser som ”drakskelett” och ”enhörningshorn”.

Det var i dessa rum man i äldre tid kunde hitta kyskhetsbälten – och i regel bara där. Mycket tyder på att kyskhetsbältena var medvetna bluffar som tillverkades för samlare, som sedan placerade dem i sina kabinett. Tillverkarna – och senare samlarna – hävdade att bältena var medeltida och att de hade använts vid riddarnas slott och borgar.

Kanske har en liten del av alla bälten faktiskt använts – i självförsvar. Några av dem som är bevarade är fodrade för att ge någon form av bekvämlighet. Det kunde vara särskilt riskfyllt för en förmögen kvinna att färdas på dåligt bevakade vägar i äldre tid, och vissa menar att dessa fodrade bälten har fungerat som skydd mot våldtäktsmän.

Hur det verkligen förhöll sig är än så länge svårt att säga, men att vända på perspektiven kan ge nya idéer kring svårtolkade föremål.

Uppgifterna är bland annat hämtade från artikeln Kyskhetsbälte – sant eller falskt? ur Dick Harrisons historieblogg, publicerad i Svenska Dagbladet 1 april 2011, Nationalencyklopedin samt Nordiska museets hemsida.

Maria Kanje
Antikvarie

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

Sidan uppdaterades 15 augusti 2017 klockan 16.03

Oskarshamn

Tack för besöket!

Hittade du inte det du letade efter? Här kan du söka på hemsidan och i museets samlingar