Lucia

    S:ta Lucia var en rik, adlig, kristen jungfru i Syrakusa på Sicilien som levde mot slutet av 200-talet. I en medeltida legendsamling berättas det att hon var förlovad med en hednisk ung man. Hon övertalade sin mor att ge henne den blivande hemgiften som hon skänkte till de fattiga. Den unge mannen blev förgrymmad. Han gick till den romerske ståthållaren och anklagade henne för att vara kristen. År 304 hade den romerske kejsaren förordat att alla kristna skulle avrättas. Lucia dödades av bödeln som stack henne i halsen med sitt svärd. Ryktet om henne spred sig över Italien. Neapel blev ett centrum för vallfärder eftersom det påstods att hennes ögon fanns där som reliker. År 1038 försökte den bysantiske generalen Maniakes återta kontrollen över ön från araberna. Han gav sig ut på rövartur och tog med sig större delen av Lucias hem och hennes kropp till Konstantinopel där hon fanns fram till det fjärde korståget. Då förde Venezianarna henne till Venedig. Hennes kvarlevor finns i Geremiakyrkan. (Reliker av henne finns även i Lunds domkyrka). Luciakulten spred sig på 900-talet via Frankrike, Tyskland och England. Till sist kom den till Norden. Kulten tilltog på 1300-talet.

    Lussebruden

    Det finns olika teorier rörande seden att en vitklädd flicka med ljus i håret och kaffebricka uppvaktar människor på Luciadagen. En hävdar att den är hämtad från den ängel med vingar och ljus som ingick i skolornas stjärngossespel som ägde rum vid Lucia. En annan anser att den kan härledas från Christkindlein eller Kinken Jes (Jesusbarnet) som i det protestantiska Tyskland ersatte skolbarnens skyddshelgon Sankt Nikolaus. Den senare byttes ut mot det mindre barska Jesusbarnet som kom med presenter till barnen. Firandet flyttades från den 6 december som är Nikolausdagen till Jesus födelsedag. Jesus framställdes som en ung vacker flicka som utrustades med en vit klänning eller särk och en gloria över huvudet i form av en ljuskrans. Dessa Kindchen Jesusar fanns på flera håll i Tyskland under 1800-talet. Med de kontakter som fanns mellan högreståndspersoner i Sverige och Tyskland importerades seden hit. Lussekatterna som Lucia har med sig hade en motsvarighet i de kakor som Sankt Nikolaus delade ut till snälla och flitiga skolbarn. När hans roll övertogs av Kinken Jes fortsatte seden med bullarna. På plattyska kallades de för duiveskater, djävulskatter eller dövelskatter, vilket byttes ut mot lussekatter.

    I Sverige fick Kinken Jes konkurrens både av julbocken och tomten som övertog överlämnandet av julklappar. I Tyskland försvann seden med Kinken Jes och Christkindlein under 1800-talet. Den lämnade kvar flickänglar som motiv på julkort och jultidningar. Den 13 december 1764 är det första belägget för lussefirande i Sverige. Det ägde rum på Horns boställe norr om Billingen. Det var informatorn Carl Fredrik Nyman som uppvaktades av en lucia. Han blev mycket överraskad och skriver i sina minnen. Jag trodde att jag var död och kommen till himmelriket.I Västergötland och kring Vänern fanns denna sed i högreståndsmiljö vid mitten av 1800-talet. Den var okänd i Stockholm och Mälarlandskapen. Att Kinken Jes-firandet förlades till Luciadagen i svensk folktradition kan höra samman med det latinska ordet lux som betyder ljus då namnet Lucia härstammar därifrån. Mot senare delen av 1800-talet spred sig seden över Sverige via studenterna vid de västsvenska nationerna i Uppsala och Lund. Det offentliga Luciafirandet började 1927 i Stockholm när Stockholms Dagblad kom på idén att låta läsarna utse en kommunallucia.

    Lucia som mångkulturell symbol

    Luciafirandet är exempelvis stort bland svenskättlingar i USA. Det är en fest med hög status och där vävs det samman med allt som svenskar i förskingringen har gemensamt. Festen får en större betydelse än hemma. Lucia har passat som symbol i ett mångkulturellt samhälle. Hon är en gestalt som kommer när det är som mörkast på året och kan därmed ses som en symbol för ljuset och tillvarons goda krafter.

    Text: Barbro Johnsson